Dagens i-landsproblem

Vems idé var det att sätta knappen för ”maximera fönstret” bredvid ”stäng ner skiten” på datorn?

#jävlaElände

Ibland måste man känna sig svag för att sen kunna känna sig stark

Vissa dagar känns det som att träningen är ett infekterat skavsår och alla övningar känns mest som ett försök till tortyr. Det är precis dessa dagar som man undrar om man kanske ätit en förhäxad kiwi och drabbats av en otränadsförbannelse eller om kanske den där åldern har kommit ikapp och det här är början på förfallet. Oavsett vilket så är dessa dagar inget att föredra, men jag tror det ligger lite Alfonsmentalitet över dom – ibland måste man känna sig otränad för att sen kunna känna sig stark.

Nåväl. Igår hade jag inte en sådan dag, utan snarare motsatsen. Visserligen blev min powerwalk inställd eftersom det började hagla sockerbitar så fort vi lämnat gymmet som vi utgick ifrån, och visserligen kändes 10 minuter på motionscykel och 10 minuter på roddmaskin som ett helt träningspass, men det kanske var just dessa som var hemligheten. Lägg till tjugo minuter stretch och du har tydligen en ultimat uppvärmning inför en BodyPump, för igår maxade jag på både ben, axlar och rygg. Jag kanske inte kände mig starkast i världen och Bamse hade nog inte behövt anstränga sig vidare värst för att brotta ner mig ned, men ni vet hur det känns när kroppen är extra sugen på att lyfta lite tyngre och skriker efter fler kilon på stången. Lite som de där dagarna när man ätit middag men fortfarande är så pass dödshungrig att man tvingas äta en till.

Kanske berodde det på uppvärmningen, kanske på stretchen, kanske bara på mina nya tights. Oavsett vilket – jag är fett nöjd med gårdagens träning.

 Dagens outfit, som gör sig sjukt mycket bättre på krokar än på en upputad rumpa på instagram.. Just sayin. 

Bikiniångest not so much

Tidigare i veckan upplevde jag en konstig sak – det var sol och det var varmt och tanken på att det kanske är vår flög förbi. Precis som när man känner den där första stickande känslan i halsen vid en annalkande förkylning så tänkte jag för en gångs skull vara lite vårproaktiv, men istället för att svepa citroner och ingefärasmoothies på löpande band för att skrämma bort eventuella baciller så satsade jag på bikinishopping för att slippa bikinihelvetet som annars brukar gå av stapeln i juni.
Ni tjejer vet hur det är – när sommaren väl är här och man samlat tillräckligt med mod för att bege sig ut på den ångestfulla bikinishoppingen så möts man oftast av de udda modellerna i volangprytt puderrosa eller någon slags nätkreation i metallic silver som förmodligen skulle fungera klockrent som djurfälla eller durkslag om man föredrar plagg med multipla funktioner. Har man storlek Kingkong på tuttarna och Barbie på rumpan så kan man gå bananas bland de plagg i storlek XS eller XXL som är kvar, och annars får man antingen bada naken, akutbanta en sissådär 23 kilo eller klämma fast bikinin med påsklämmor, dubbelhäftande tejp och gummisnoddar för att få den att sitta kvar.

Nej hörrni. Bikiniköparångesten är över, shoppingen är avklarad. I år samlade jag vuxenpoäng och gjorde bort bikinishoppingen redan i april, samma helg som jag promenerade runt i toppluva och tjocka strumpor för att inte frysa arslet av mig. Att se snygg eller sexig ut i en bikini har jag gett upp för längesen – sådana bikinisar finns inte att köpa annat än i bizarro world och i serietidningar – så i år gick jag all in på något som sitter kvar när man rör sig. Och söt var den också – i alla fall på galgen.

Nåväl – i år slipper jag i alla fall bada naken, och det känns som det viktigaste. Och ja, den passar faktiskt ypperligt till toppluvan.

Heads up – Dubbel på slakthuset coming up!

På onsdag är det läge att avboka tvättstugan, biodejten och fikamyset, för då är det kalasläge för en skön dubbel på Slakthuset. 18:30 är det spänstrekord, 19:30 börjar stretchmyset. 20:30 knallar vi alla hem och känner oss höga på livet. Ungefär så tänker jag mig att det blir.

Skärmavbild 2015-04-11 kl. 17.19.58

Säkrare löprunda för en spottstyver

Lyckan när något man velat köpa hela vintern men inte velat lägga ut pengar på bara för att det är en rätt trist grej – ni vet saker man behöver men helst av allt skulle vilja ha gratis så som tamponger, vinterdäck och dammsugare – och sen ramlar över den på halva priset. Jag borde köpa en trisslott idag, allra minst.

Jag struntar i om reflexer på rosa spetsgrund är soo last year när mörkret faller på, för i höst är det i alla fall jag som syns under mina träningsrundor utomhus!

Dagens hetaste tips

Om ni gillar träning, har någorlunda humor och känner för att fördriva en sissådär 28 minuter och 45 sekunder så måste jag tipsa om senaste avsnittet av Svett och Etikett på SVT Play, där Kalle Zackari Wahlström testar truppgymnastik. Eller kolla in de andra avsnitten också när ni ändå är igång, för äntligen finns det ett program som gör det värt att betala tv-licensen.

Kalle for president (och mamma – varför fick inte jag gå i truppgymnastik?)!

Skärmavbild 2015-04-08 kl. 20.01.06

Den nakna sanningen

Den här filterhysterin med näringskorrekta måltider upplagda på guldfat,  magrutebonanza på instagram och ett överflöd av så überfräscha efter-träningen-selfies att man misstänker att Photoshop är alldeles utmattad kan jag bli lite less på om jag ska vara ärlig. Kräkless så till den grad att tårna krullar sig av obehag och munnen snörper ihop sig till en just-ätit-en-megasur-citron-min när en halvnaken spännisbild dyker upp i mitt flöde. Ibland tror jag att Instragram är en förlängning av den Barbielek man lekte när man var liten, där dockorna levde perfekta liv där varken mensvärk, skavsår eller kombon tomma toarullar och en lätt risig kista existerar, för hur gärna jag än vill tro att alla mina kompisar är partyläckra efter ett tufft träningspass eller äter på ett sätt som hade fått Anna Skipper att ramla av stolen av stolthet så misstänker jag att det inte alltid är riktigt sant.

Jag är inte riktigt säker, men visst måste något ha gått snett när modet skiftat från fräsiga axelvaddar via pösiga FruitOfTheLoom-hoodies för att idag landa på uppsvankad ankrumpa på ett digitalt foto – gärna endast iförd småtrosor. Jag vet inte jag, men bara det här att kunna säga ”oh, jag såg din bild på insta idag – vilka tjusiga trosor du har, är de nya?” till en ytlig bekant känns inte helt hundra. Och vad är det för vett och etikettregler när det kommer till identiska selfies eller spännarbilder så att varje dag man scrollar instaflödet känns som en deja vu från igår och man blir helt mindfuck tills man kommit på att det är i morgon idag – ska man kommentera dem varje dag eller räcker det att man en gång tryckt på like och sen är den liksom stående tills selfieskaskaden ebbat ut eller i alla fall börjat skilja sig från dag till dag? Bjussa på en selfie eller formbild emellanåt, men undvik gärna överdosering.

Sen kanske jag är lite trög, men jag fattar inte kopplingen mellan en selfie och en hashtag av någon helt annan karaktär, t.ex legday. Känns inte det bara som den digitala varianten av snabbmakaroner – trist, uttjatat och ganska tacky men en snabb lösning på problemet (att bli snabbt mätt eller att få upp en bild på sig själv). Ibland skrämmer mitt instaflöde skiten ur mig, och enda anledningen till att jag inte slutar följa spännar- eller selfiekonton är för att kunna ta en snapshot och skicka till Helena när vi korar dagens meningslösaste inlägg på instagram (det blir faktiskt rätt många på en dag).

 Jag vet inte om jag framfört min åsikt, men för att summera så efterlyser jag färre filter och mer nakna sanningar, färre spännbilder och mera träningsglädje, mindre kostperfektion och mera vardag. Eller så är jag bara gammal och grå och borde hålla truten. Oavsett vilket så sitter jag just nu min soffa och äter vad jag väljer att kalla för ”middag” och som förmodligen aldrig hade letat sig in på Instagramlistan över ”topp-10-fitnessfood-bilder” om det funnits en sådan. Sanningen är att jag inte orkade laga någon mat – i ärlighetens namn så sket jag i det – så jag nöjde mig med en smoothie och två mackor i sann latmaskanda. Hade jag haft ett kilo mer ork hade jag lagat något ordenligt, hade jag haft ett gram mer ork hade jag förmodligen i alla fall skrivit något kul med kaviaren eller hällt upp smoothien i ett glas istället för att dricka direkt ur mixerbägaren – som jag dessutom tog ur den smutsiga diskmaskinen. Tilläggas bör att jag fortfarande inte har duschat efter mina klasser, att mina kläder stinker apa, mina armar luktar Ajax efter en akut badrumsskrubbning och att jag kollar på Svenska Hollywoodfruar på tv. Trosor har jag inte ens på mig, för de var så svettiga att de åkte av någonstans i hallen. Muskler äger jag, men jag tycker de gör sig bättre i träningssalen än uppumpade på bild. Smink hade jag i alla fall för några timmar sedan, men nu ligger det mest utsmetat på kinderna. Fräsch är jag aldrig efter träningen, svett luktar jag i princip jämt och ibland så orkar jag inte laga mat. Den nakna sanningen och min vardagligaste vardag.

Fancy life – not so much

Greetings from England

Ber om ursäkt för avsaknaden av inlägg, men jag har tagit en gnutta semester för att dricka te, kolla på en klocka så stor att till och med en blind kan avläsa tiden samt äta fish and chips. Jajjemen, i år firar jag påsken i drottningens England, och visserligen kan jag bocka av ovan nämnda aktiviteter från att-göra-listan, även om resan mestadels gått ut på att ta dagen som den kommer, göra narr av britternas tveksamma klädstil och oavsiktligt gå in i folk. För det är så det funkar i London – man har skitfula kläder och det är folk överallt. Tilläggas bör att Helena har blivit tagen för britt hela tre gånger medan jag endast har blivit fotograferad av ett tyskt sällskap på en restaurang, men för alla inblandades skull behöver vi inte prata mer om det.

Och nu är ju den stora frågan – hur går det med träningen när jag är bortrest? Jorå, tackar som frågar. Tre dagar med shoppingpåsar hängandes över armarna måste kunna konverteras till en sissådär flera tusen biceps curls, promenader nonstop från morgon till kväll får väl klassas som godkänt och i kombination med morgonens tvåtimmars powerwalk i Regents park så får jag nog ändå säga att träningen går bra. Hotellets gym har vi inte ens besökt, och även om träning är det bästa jag vet så är det rätt skönt att låta kroppen också få lite semester när man är bortrest.

Nåväl. Imorgon är semestern över och vardagen kickar igång med buller och bång. Själv startar jag med en PowerStep så fort planet landat på svensk mark. Fancy that.

(Fler bilder på Instagram)

Smartaste gymprylen

Det måste väl bra fler än jag som ogärna lämnar mobilen eller andra värdesaker i skåpet på gymmet, men eftersom jag ogärna gör burpees med sport-bhn full av skramlande nycklar eller tar med mig handväskan på träningen som en annan Hollywoodfru så brukar det ändå bli så. Jag vill inte heller ha mobilen liggandes öppet på golvet, blinkandes som ett stroboskop av alla notiser, uppdateringar och kommentarer som trillar in på sociala medier eftersom – i alla fall jag – vill fokusera på att träna när jag ändå är på gymmet (jag vet att det är en motbjudande och nästan utrotningshotad tanke för många, men ändå).

Nåväl. Eftersom min vattenflaska varken frontar Elle eller löper längs catwalken utan är en svenssonflaska så kan den med stolthet bära upp en lagom stor midjeväska utan att hamna på listan över fashion fools. Alla viktiga saker kan bäras med utan att vara ivägen och problem solved. Kalasfiffigt om du frågar mig. 

Dagens i-landsproblem 

När man kommer till gymmet och inser att man glömt något viktigt – strumporna- så gör man följande:

A. Struntar i strumporna utan väljer att glida runt i commandostyle i sina skor, med risk för att både sula och sömmar fräts upp av svetten.

B. Använder de strumpor man har på sig. Som kan råka vara tjocka ullstrumpor för vinterbruk = risk för överhettning och värmedöd och kan resultera i att tårna trillar av.

C. Köper ett par nya strumpor i receptionen. Om man inte har råkat glömma börsen med förstås.

D. Frågar instruktören innan – som man känner väl – om man inte kan få låna hennes redan använda (och förmodligen ganska blöta) småsockar mot en mindre muta.

E. Lånar ett par av kompisen, som dagen till ära hade småstrumpor över nylonstrumpebyxorna. Detta alternativ kan man dock inte alltid förlita sig på utan händer ungefär 1 av 12412 gånger.

 

Jag vet inte vad ni hade gjort, och jag säger inte att det här har hänt mig. Men här är en bild på mig och ett par lånestrumpor i storlek åt-helvete-för-stora. Dock något så när osvettade. Ibland är det bra att ha en Helena som kan trolla fram saker när det behövs.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 41 andra följare