Heads up!

Nej nu börjar jag bli less på det här med semester, så till veckan kommer jag att snöra på mig slåsshortsen och töjbrallor för att instruera några extraklasser. På måndag är det i vanlig ordning BodyPump på Hornstull, på tisdag hälsar jag på hos Sats Hötorget och töjer min arma kropp på en BodyBalance och på torsdag är det fight på Fridhemsplan då jag bränner av en BodyCombat. Varmt välkomna!

20140726-141925-51565857.jpg

Värmen – Elin, 3-0

Till veckan som kommer hoppas jag på någorlunda inomhusväder, för visserligen är det härligt att bada tills fingrarna är russinkorvar varje dag, men alla de där inomhussysslorna som tvätt, handling och dammsugning av sandstranssanden som ligger likt ett blästrande lager över parkettgolvet har jag snart skjutit på så länge att jag riskerar att få en anmärkning av hälsovårdsnämnden. Dessutom har det varit lika svårt att försöka klämma ut några rejäla träningspass ur kroppen som det har varit att försöka att inte få vita ränder av bikinitoppen, så för att kunna behålla någorlunda kondition samt en lägenhet som går att bo i önskar jag en dags mulet. De där visionerna som jag hade innan semestern började – de där dagdrömmarna där jag bakade färskt bröd varje dag, rensade förrådet, bjöd på stora middagar samt satte upp den där hyllan som legat i sin förpackning i ungefär två år – har jag inte ens närapå bockat av, men ursäktar mig givetvis med att det är för varmt. Att jag inte tränat särskilt hårt den senaste veckan kommer av exakt samma anledning, för även om jag faktiskt försökt och testat så har jag alltid fått kasta in handduken något tidigare än beräknat och insett att värmen är inte bara av godo.

I veckan har jag vistats uppe i Lappland, och i brist på både gym och pass så får man välja alternativa träningsformer. Häromdagen tog jag mig ut på en löptur sent på kvällskvisten, och visserligen hade jag inte räknat med att orka träna något alls den dagen så bara det faktum att jag snörade på mig löpskorna är ett plus, men när jag väl satte igång med mitt kärringlunk på elljusspåret här intill så tänkte jag att jag skulle springa tre stora varv och sen kunna duscha med flaggan i topp. Efter ett varv, det vill säga efter en respektabel sträcka på hela 2,3km, så visste jag inte hur jag skulle orka andas både in och ut. Efter två varv var jag i ärlighetens namn rätt döende (här tackade jag min lyckliga stjärna för att det inte var någon annan än jag som haft den idiotiska iden att beträda löpspåret och därmed också kunnat bevittna mitt förfall) och gav upp. Att springa långsammare var inte ett alternativ – myggen på elljusspåret tar alla chanser de får till en svettig buffé och det enda sättet att komma undan en prickig kropp och ett veckolångt kliande av allehanda bett är att helt enkelt springa ifrån eländet. Två varv var allt som min kropp klarade av innan jag fick se mig besegrad av värmen – trots den sena timmen – och onsdagens träning hamnade långt ifrån träningspassens Wall of fame.

20140726-125939-46779918.jpg

Torsdagens powerwalk kunde endast genomföras tack vare ett pitstop hos min mormor där vattnet smakade gudomligt och dracks med en förvånansvärd fart. Att förbipasserande glodde som om jag hade promenerat runt naken med cylinderhatt bekräftar mina misstankar om att en powerwalk i 30-gradig värme är en dum ide’, men det kan ju förstås också ha berott på att jag vistas i en stad som för tillfället invaderats av raggarbilar och campinggäster – två folkslag som av sin iprenmannenliknande kroppsform att döma inte prioriterar varken motion eller hälsosam mat.

20140726-130142-46902201.jpg
Varmt, stilla och jädrigt vackert

Morgonens cirkelträning ute i trädgården blev inte heller någon succe, för efter bara några minuter så smashade värmen till igen, och träningen fick avslutas på sparlåga efter bara två cirkelvarv istället för tre. Att min systerdotter kom förbi och konstaterade att man fick glitter i pannan när man tränade gjorde visserligen att det kändes aningens mer glamoröst, men trots glitterfeaturen så vann återigen värmen över orken. Attans också.

20140726-130301-46981814.jpg

Nja, denna vecka står det 3-0 i matchen värmen vs Elin och jag tror knappast att jag har läge för kvittering. Ibland får man bara gilla läget, och är det något som är säkert så är det ju att innan man hinner säga bikinivaxning så är vintern här och vi har flera månader på oss att klaga på kylan istället. Men det tar vi då.

Tabatabieffekt

Igår körde jag Tabataintervaller. Idag är det lite si och så med benstyrkan..

20140723-211818-76698708.jpg

Borta bra men hemma bäst

Efter att ha spenderat en långhelg på Västkusten anlände jag igår, klibbig och överkokt likt en sladdrig morot i skolmatsalen, åter till min kungliga hufvudstad. Att västkusten levererade tre dagar med temperaturer uppåt en det-finns-inte-så-många-grader-på-termometern hyllade jag och firade med bad, bikini, horisontalläge och hejdlöst massa vatten. Att tåget hem levererade 3,5 timme med ökenhetta och lika mycket syre som i en vakuumförpackning firade jag inte alls, och till familjen som satt vid det enda öppningsbara fönstret men vägrade dra ner det för att förse vagnen med lite luft tänker jag varken skicka tackkort eller blommor men möjligen en kemtvättsräkning och kvitton för vattenflaskor. Till och med mina jeansshorts blev så förskräckta av värmen att de klängde sig fast vid sin matte och vägrade släppa taget om mina lår även när jag reste mig upp, men det kan ju förstås ha berott på att mannen bredvid mig tog av sig sina tjocka skor efter halva resan och skrämde slag på alla levande organismer med luktsinne inom en mils radie. Vi kan väl återigen slå fast att jag hatar tåg helt enkelt.

Det bästa med att komma hem en måndagsmorgon är att man både hinner powerwalka och instruera en alldeles alldeles underbar (läs: överjävlig) BodyPump på måndagskvällen, och idag hade jag dessutom finbesök från Göteborg i form av min kompis Karin. Även om Sats Hornstull bjöd på ungefär samma värme och syrenivå som tågvagnen tidigare på morgonen så var det här en helt annan känsla. Visserligen var benen lite bångstyriga och armarna en aning spaghettislöa, men det som var allra jobbigast var att försöka klämma ur några slags instruktioner i den tryckande hettan. Jag kan väl erkänna att det var långt ifrån något av de bästa pass jag instruerat, men jag hoppas att värmen kanske liksom smält allt öronvax och proppat igen öronen på alla medlemmar så att de ändå inte hörde vad jag sa eller inte sa, för i så fall så skulle det kännas lite bättre.

För att toppa kvällen – och eftersom en HotPowerWalk och SaunaPump inte var svettigt nog – så testade jag och tre kompisar en liten utmaning igår efter BodyPumpen. Min (not so sporty) ingenjörskollega menar att det är helt omöjligt att hinna med 100 knäböj, 100 armhävningar och 100 sit-ups på tio minuter om man inte är född på planeten Krypton eller är en Jediriddare, och eftersom jag och mina kompisar är sådana typer som gillar utmaningar så var vi ju tvungen att bevisa motsatsen. Och Jesus Allan, alla fyra avslutade utmaningen med flera minuter till godo.

BPI kategorin ”I´m too sexy for my shirt, too sexy for my shirts, so sexy it hurts”

I kategorin ”komplett idioti”

Idag har jag nästan trott att jag hamnat i ett parallellt liv där jag lever som mig själv fast i ett Medelhavsland, för idag har det varit allt annat risk för snöbyar eller köldskador. När det var som varmast, någon gång mellan den andra islatten och när sanden på stranden smälte och blev till glas så mätte temperaturen hela 29 grader i skuggan. Precis då frågade min kompis Helena om det inte var läge för en löptur, och precis då kände jag hur hela min kropp skrek ”nej” medan min mun slet sig fri och gjorde ett rebelliskt uttalande när den formade ordet ”ja”.

Jag kan motvilligt erkänna att jag försökte köpa mig fri från löpturen precis innan det bar av. För hela 20 kronor – ett pris som senare höjdes till 25 utan några framgångar – erbjöd jag alla i Helenas familj att byta plats med mig och rasta deras dotter när hon inte hörde. Jag funderade också över om jag kunde fake:a ett benbrott eller möjligen använda  telepati och få telefonen att ringa för att sedan ursäkta mig med att jag hade ett väldigt viktigt samtal som skulle komma att ta minst tre timmar. Jag lyckades inte med något av undanflykterna och fick vackert snöra på mig ett par joggingskor, åla på mig en sporttopp som fastnade någonstans halvvägs över axlarna (att försöka klä sig i tighta kläder medan man är svettig borde vara en olympisk gren) och försöka intala mig att det inte är komplett idioti att löpa i högsommarvärme.

Mitt under löpturen frågade Helena om det inte var alldeles fantastiskt att vara ute och springa, och ungefär blev jag övertygad om att solsting kan träda fram på olika vis. I mitt fall var det en överhettad kropp som bara var någon grad från att släppa huden och förvandla den till krulliga flarn, ett maskineri som var nära på motorhaveri och ett huvud som bara kunde tänka på vatten, sportdryck och andra läskande drycker, och i Helenas fall uttryckte den sig bevisligen i form av kraftiga hallucinationer. Det enda som var skönt med löpturen var att den så småningom tog slut, och trots att kilometertiden var fenomenal (och sträckan visserligen lagom för en gympalektion för förstaklassare) så måste jag erkänna att jag lätt hade kunnat räkna upp 100 saker jag hellre gjort – mockat hästskit och rensat avloppet inkluderat. I morgon tänker jag minsann inte ställa upp på några galenskaper i löpspåret, utan tror jag nöjer mig med några stillsamma Tabataintervaller i trädgården..

JoggingSaker jag hellre gör än löptränar, nr 64: Övar på yogaposen ”Abborren”

My not so glamour life

Den här soliga julikvällen spenderar jag på ett – givetvis försenat -  tåg någonstans mitt emellan en äng och en tallskog och eftersom jag redan avverkat en årsförbrukning av Sex and the city-avsnitt, ätit upp nästan hela påsen med salta mandlar, knyckt två brownies från cafévagnen samt svept en mycket god islatte och en automatkaffe av okänt ursprung så är det hög tid att använda salt- och koffeinchocken till att blogga. Jag hade kunnat dikta ihop något om ett vrålhäftigt träningspass, men då hade jag behövt några kilo fantasi samt möjligen några hallucinogena droger eftersom jag var för trött och lat för att träna och skippade alla festliga pass till förmån för en lugn promenad. Jag hade också kunnat skriva om all fettsnål trendmat jag ätit, postat en bild på något aspartambombad träningspreparat med färgglad etikett och möjligen också adderat några selfies – jag tänker minst fyra från samma vinkel – samt en formbild på min fasta rumpa. Jag hade bäddat in texten i ett rosaskimrande fluff och fått mitt svett att framstå som hallondoftande fairy dust, och ni hade givetvis kommenterat mina inlägg med små ”<3″ och ”ooooh, sötiz”. Det hade varit något det.

I den verkliga världen känns #glamourfitness lika avlägset som en optimistisk låt i dur från Melissa Horn. Min rumpa skulle hellre odla mustasch än ställa upp på en spännig profilpose och mitt ansikte gör sig bäst på bild om jag får ha rånarluva eller möjligen en papperspåse över huvudet. Jag åt en upptinad och flottig Flygande Jacob till middag – den som uppfann kombon grädde, jordnötter, bacon och banan borde nomineras till Nobelpriset – och är för tillfället lätt åksjuk (att jag precis såg en sumobrottare i ormmönstrade tights gjorde inte saken bättre) och samtidigt vrålhungrig (har inget med ormtightsen att göra). Jag är förbenat pinknödig, men eftersom jag har en knälång klänning med kort ärm som sitter lika tight som en hajdräkt och är sydd i ett ljusgrått bomullstyg vågar jag inte resa mig upp eftersom värmen förmodligen förvandlat min ryggtavla till en målarduk med anatomikarta uppmålad i svettfläckar. Jag har bokat biljett i tågets tysta avdelning men hamnat bredvid en konstant nysande tysk och framför en familj som högljutt avhandlat diverse ointressanta samtalsämnen (om man nu tvingas till ofrivillig tjuvlyssning så kan man väl åtminstone få kräva lite snaskigt skvaller), och har sätet några rader från en rejält överförfriskad äldre herre som stirrat på mig så länge att jag misstänker att han saknar ögonlock och har ett nära släktskap till sångaren i Popsicle. Jag skulle förmodligen ha stirrat lika ogenerat och trånande på honom om han vore en hamburgare med pommes frites eller en mjukglass med lakritsströssel, men det är en helt annan femma. Nja, det här med glamouröst liv och fancy fitness blir det inget av idag. Förmodligen inte i morgon eller dagen efter det heller, men det känns som om jorden snurrar vidare ändå.
Over and out från ett tåg som aldrig verkar komma fram.

P.s. Jag hatar tåg.

Tisdagsmys (alltså fys)

Igår hade jag en sådan där dag som i min nationalencyklopedi förklaras lite tydligare under rubriken ”perfekt”, för det här med att ta dagen lite som den kommer och njuta av semestern var precis vad jag gjorde. Nu kanske ni tror att ”njuta av semestern” innebär en kall öl,  ett slappt horisontalläge i en hängmatta och Tomas Ledin i en skrålig radioapparat, men eftersom jag är född utan några som helst gener som uppskattar stillasittande (man kan ju tycka att min pappa har så mycket av den varan att han kunnat bjussa på några) och eftersom jag är en dam i sina bästa år som uppskattar både mat och träning så blev det så klart en kombination av fysiskt aktivitet och smarrigheter – frukostdejt, lunchdejt och middagsdejt, själavårdande promenad och aptunga intervaller.

På förmiddagen slöt jag upp med en träningstok för att njuta av Kungsholmen runt till fots, och det här med att ta en daglig långprommis borde ju vara obligatoriskt för vareviga en i detta land (att införa obligatorisk träning av vilket-slag-som-helst skulle funka det med, men dream on liksom) för hur bakvänt det än låter så är det rätt avkopplande att hurta runt utomhus. Det bästa med promenaden var nog ändå den lunch jag blev bjuden på efteråt, och om du – med risk för att Gordon Ramsey kontaktar mig för att berätta mer om min hemlighet –  tycker att en specifik rätt är god så borde du  testa att krydda den med lite fysiskt aktivitet innan själva ätandet. Äh vad tusan, testa att träna lite ändå – oavsett gourmetnivå – och njut av ungefär 2390825 läckra effekter som träning ger (skavsår, svettskadade linnen och raketstigning av matkontokurvan räknas inte in här).

bild 1Saker man kan göra under en promenad, nr 25: stanna vid ett utegym och leka apa

bild 2
Saker man kan göra under en promenad, nr 133: Testa akrobatiska övningar

bild 3Saker man kan göra under en promenad, nr 246: Testa balansen

Man kan tycka att mysnivån toppats redan där, men för att sätta den berömda pricken över i:et så slöt jag upp med mina träningskompisar lite senare på kvällen och rev av ett gäng Tabataintervaller som fick mig att känna mig som en vissen hög med slajm. Jag känner mig väl sällan (läs: aldrig) som Stålmannen i vanliga fall, men när man inser att man aldrig varit så nära döden och att ambulanspersonalen kommer att få torka upp ens darriga kropp med mopp och skyffel och bära ut kvarlevorna i en hink medan de rynkar på näsan och är övertygade om att de just upptäckt en ny art av manet så förstår man precis hur Stålmannen har det. När han badar i Kryptonit vill säga. Under ungefär 60 minuter var jag övertygad om att det måste gått en säkring någonstans i mitt huvud och att det här med Tabata borde vara ett inträdesprov för att få kalla sig fakir, men under den efterföljande after-workout-middagen med svettgänget så var alla de tankarna som bortblåsta och träningen hyllades så till den grad att den skulle blivit generad om den varit med.

Träning alltså. Vilken grej!


bild 4Hur trött man än är efter lite Tabata orkar man ändå alltid leka. Våga  vägra vara vuxen.


bild 5Helenas kropp <3 träning, det är tydligt det!

Kocken tipsar: Norrländsk äggtacos

Vad är det som är vitt, gott och som lämpar sig minusbra som dejtmat både då det både lämnar efter sig en direkt dödlig andedräkt och är omöjligt att äta utan att få halva portionen i mustaschen? Jajjemen, vi snackar givetvis om en norrländsk äggtacos – en rätt som lämpar sig lika bra som mellis,  kvällsmål, lunch eller varför inte i picnickorgen (förutsatt att man har med sig både våtservetter, tandborste och högtryckstvätt). En rätt som man svänger ihop på några minuter, som genererar överkomlig mängd disk och som mättar lika bra som det smakar, så här kommer hemligheten – receptet – ifall du också har en sissådär 34 ägg i kylen, noll inspiration vad gäller mat, föredrar kalla måltider på sommaren och suktar efter ett stabbigt mål som håller biceps i trim:

 

Norrländsk äggtacos (4 rullar)
1 burk malda mumintroll (a.k.a keso)
1 liten purjolök
Ett gäng skivor Hamburgerkött (är du allergisk mot häst – gå all in på rökt skinka)
5-6 ägg (förslagsvis från höns)
En stor klutt Kalles kaviar
4 tunnbröd

1. Hårdkoka äggen (att försöka jaga en rymmande äggula är inget man sysslar med i mitt kök) och låt dem svalna – alla vet ju att man behöver kylas ner efter ett hett bad liksom. Blanda under tiden ihop keson med en rejäl klutt kaviar (att smaka av här kan vara en hyfsat bra idé) i en bunke.

2. Hacka purjolök och hamburgerkött och rör ner i geggamojjan, och slutligen går du lös med kniven även på äggen, hackar små kubformade kreationer och slever ner även det i bunken.
bild 2

3. Själva uppläggningsfasen är lite som raketforskning, för likt ihopsvängandet av en vanlig taco så vet vi ju alla att för mycket pålägg kan ge ödesdigra konsekvenser medan för lite pålägg är lika upphetsande som en beige mormorstrosa med sladdrig resår. Fördela geggamojjan på fyra tunnbröd, rulla ihop med millimeterprecision och försök äta utan att få pålägget i knät. Lycka till, och smaklig måltid!

bild 1
bild 3

T-värk from hell – check!

Ytterligare en helg har passerat, och skillnaden med den här måndagsmorgonen jämfört med alla andra den här våren är att jag inte befinner mig på jobbet utan hemma, att jag inte har särskilt mycket på dagens to-do-list och framför allt att jag har sådan träningsvärk i hela kroppen att jag tvingas jazza  runt superkissnödig bara för att jag inte pallar med momentet då man sätter sig ner på toan, att jag måste sörpla i mig morgonkaffet genom att stoppa hakan i koppen och luta den lite över bordskanten och att jag legat och vridit mig av ångest och smärta på köksgolvet bara för att jag råkade nysa. Jag har sådan tränignsvärk att jag inte ens kan peka ut vart jag har ont då den ligger fördelad som en tight onepiece över hela kroppen, och det som orsakade mitt handikappade tillstånd är inget annat än lite BodyBalance och några vanliga hederliga Tabataintervaller.

I lördags hade jag en träningsdag som motsvarar godisvärldens ”Gott och Blandat” och började med en solig powerwalk till Stadshagen, där jag skulle vicka på en BodyBalance. Jag var tokladdad och såg verkligen fram emot att få mjuka upp kroppen lite tillsammans med ett helt gäng deltagare som jag aldrig tidigare träffat, och redan innan jag klev in i salen kunde jag bocka av SATS Stadshagen som ett gym med väldans trevliga medlemmar. Att jag däremot också fick ta emot diverse suckar, barnsligheter och onödiga kommentarer från några enstaka deltagare som inte gillade att det inte var Pilates på schemat så som det  brukar kändes väl inte helt rättvist – det är ju inte jag som instruktör som personligen rår för att en klass ändras på schemat, jag kommer gladeligen till gymmet och instruerar en liknande träningsform för att förhindra att klassen ställs in – men det var något jag fick skaka av mig och försöka använda som sporre till att instruera en ännu bättre klass. Man får hoppas att de deltagare som vaknat på fel sida ändå fick ut något av sin träning och att de gjorde det bästa av situationen när de ändå var där (annars kan man tycka att det vore urbota korkat att kasta bort 55 sköna träningsminuter genom att lägga energin på att vara en surfis).  Efter klassen tänkte jag ta bussen hem, men då den aldrig dök upp så tänkte jag att det var lika bra att promenera hem – solen sken och jag hade joggingskorna på – och helt plötsligt så hade jag hunnit med både en BodyBalance och två promenader, och klockan hade inte ens slagit lunch.

bild-9Strålande promenadväder och bron som alltid bjuder på motvind, uppåtlut och never-ending-story-känsla

Jag misstänker dock att det varken är BodyBalancen eller promenaderna som gjort mig till en invalido i behov av både gaffeltruck och  rullstol, för senare på lördagskvällen så slöt jag upp med mina träningskompisar och körde en timmes Tabataintervaller av det flåsigare slaget. Ni som någon gång tänkt tanken att ”20 sekunder är ju inte så länge – hur farligt kan det vara” borde verkligen testa att göra det i Tabataformat. Ni som har en alldeles för pratsam kompis kan för övrigt testa samma sak, för risken att någon orkar yppa mer än ett enstaka ”uuuööööh” eller möjligen ett uppgivet ”fy fan” under intervallerna är lika små som Björn Ranelids chanser att vinna Eurovision Song Contest. En timme av vad som kändes som tre sekunder vila och resten fysiskt arbete var tydligen allt som behövdes för att golva mig i alla fall, för under kvällen sen var det horisontalläge, stor godispåse (ren överlevnad) och Resorb som gällde. Och även då höll jag mig till ”uuuööööh” och uppgivna ”fy fan”.

Tabata114 omgångar Tabataintervaller. 8 golvade svettapor. 15325 kilo lycka!

Kära tomten

Kära tomten,

Jag vet att det bara är juli, men jag tänkte ändå framföra min önskan nu så du inte kan skylla på att du hade ont om tid. Jag vet att det är svårt att slå in människor med tanke på andningshål och tillgång till vatten och sådant, men jag tänkte att du kanske löser det där på något sätt. Jag vet också att man inte alltid får det man önskar, men i år tänkte jag bara önska mig en enda sak, på hedersord. Idag såg jag 22 Jump Street på bio och visste direkt att det här är ett jobb för dig; I julklapp vore det fint om du kunde leverera Channing Tatum.

Tack på förhand, och fred på jorden.
/Elin

20140713-194720-71240685.jpg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare