Fyndläge och läckerhetsdöden

Ni vet den där känslan när man ramlar över ett fynd av sådan rang att man vill ringa mamma, sin bästis och lägga upp det på Instagram på momangen? När man hittar det där guldkornet som man vet att man kommer att vara först med, som alla andra kommer att titta på med avundsjuka i blicken bara för att genast googla upp närmsta återförsäljare av produkten, och som kommer få trendspanarna ner i brygga av upphetsning? Med risk för att gå miste om den där känslan av att bära något unikt så måste jag bara dela med mig av vad jag hittade på nätet idag. Givetvis har jag redan lagt en rejäl beställning på en i varje färg, och jag vet att vi bara fått se toppen av isberget än så länge.

På en engelsk sportsajt säljs inte bara glansiga tights i kulörta färger och mönster, utan också de helfestliga stringdräkterna att trä ovanpå, och från bara 33 kronor kan du fynda en raritet i din egen storlek. Jag har precis dött läckerhetsdöden och kommit till himlen vill jag lova..

PicCollage

 

Heliga treenigheten

Efter att ha instruerat en GRIT Strength, en FLX och en SatsPowerStep borde jag ha krälat hem likt en berusad aligator, men hög på både adrenalin och smittad av Lljeholmsdeltagarnas energi så skuttade jag faktiskt hem med ett stort leende och trötta men glada ben. I våras när min chef lade höstschemat var det faktiskt min idé att lägga de tre passen efter varandra på tisdagkvällarna, och även om man kan tro att trippelkombon GRIT/ FLX/ Step skulle motsvara gruppträningens kamikazeuppdrag så är det en för mig helt underbar treenighet. Tre fullspäckade pass, tre olika känslor och typer av instruktörsroller. Tre pass, men bara ett ombyte att tvätta (kanske det bästa argumentet ever!).

Styrka, rörlighet och spänts, allt i ett väl paketerat Kinderägg med mitt namn på. Jag tror nästan tisdagar får bli min favoritdag från och med nu.

handstandTrots trippelpass finns det alltid lite ork för lek. Alltid.

Les Mills Superstar – Grand finale

Jag känner mig verkligen som den största vinnaren av dem alla tack vara era kommentarer, SMS, meddelanden, kramar, samtal och mail efter förrförra veckans tävling i LesMills Superstar – inte hade jag den blekaste aning om det fantastiska stöd jag har! På lördag är det dags för den stora finalen, och visst vore det himla lattjolajban att vinna den med, men allt från och med nu känns som rena bonusen.
IMG_6607.PNG

På lördag klockan tio startar jag, så kom och träna, heja och kolla in när världens mest nervösa tjej ska försöka klämma ur sig några utfall på engelska. Maila eller ring Nordic wellness Östermalm för att spika en plats så ses vi där!

 

IMG_6689.PNG

Les Mills Immersive fitness™

I vardagsstressen och korrepluggspaniken har jag ju helt glömt bort att berätta om de helballa träningspass jag var på förra lördagen, för det var ju då LesMills hade knyckt ett hörn på Djurgården och erbjöd alla oss träningstokar att testa något som kallas för Immersive Fitness.

2014-08-16 18.25.55

Tidigare under veckan hade vi diskuterat våra helgplaner under en opretentiös matlådelunch på jobbet, och när jag berättade att jag skulle testa Immersive Fitness så såg alla ut som fågelholkar. Tilläggas bör väl att mina matlådekompisar inte är några fitnessnördar som följer träningstrenderna slaviskt utan vanliga ingenjörer som med jämna mellanrum unnar sig en löprunda eller liknande, men jag förstår deras frågade miner då inte ens jag egentligen hade förstått vad jag bokat in mig på. Diskussionen vid lunchbordet hamnade slutligen på själva ordet ”immersive” som ingen visste den korrekta översättningen för (gissningarna hamnade på futuristiskt, interaktivt eller häftigt) men efter att ha frågat den allvetande google så kunde vi konstatera att immersive betyder ungefär uppslukande. Uppslukande fitness alltså, och mina förväntningar var skyhöga.

Under tre dagar, fredag-söndag, så erbjöd Les Mills tre olika pass i Immersive Fitness-boxen; BodyCombat/GRIT, BodyJam/BodyBalance och cykelklassen The Trip. Klasserna var alla 30 minuter långa och kördes non-stop (hur instruktörerna orkade hålla ångan uppe en hel helg kan jag inte för mitt liv förstå) och som deltagare hade man fått boka de klasser man ville testa via nätet några dagar innan. Jag och min kompis Helena hade bokat in oss på två av de tre olika passen som erbjöds och skippade cykelklassen av den enda anledningen att det inte fanns någon tid som passade. När vi kom till Lilla Galärparken på lördagseftermiddagen – svettiga och lagom mosiga efter Les Mills Superstartävingen –  så möttes vi av en stor svart plåtlåda som inte avslöjade mer än rejäla basgångar och diverse glädjetjut där inifrån. Jag kom att tänka på klassikern Moby Dick, och om immersive nu betyder uppslukande så hade plåtlådan verkligen gjort skäl för sitt namn och ätit upp ett gäng träningstokar och en rejäl stereoapparat. 

2014-08-16 19.54.38

Väl på plats registrerade vi oss, njöt av de godsaker (sportbars och drycker) som det bjöds på och chillade en stund tillsammans med träningsfanatikerna Carro och Rebecca som varit med och hejat på Superstar och som hade bokat in sig på samma pass, innan det var vår tur att slukas av plåtlådan. Först på schemat stod kombinationen BodyCombat / GRIT och jag funderade lite om vi kanske skulle få slåss med skivstänger eller möjligen göra hoppknän i kombination med burpees, men det visade sig att passet var delat i två delar – först 15 minuter BodyCombat och sen 15 minuter GRIT.

2014-08-16 20.17.27

Istället för väggar var plåtlådan invändigt klädd med en heltäckande projektorduk, och istället för de vanliga speglarna som deltagare använder för att spänna musklerna eller bättra på läppstiftet framför så projicerades en omgivning som fick oss alla att känna oss som deltagare i ett tv-spel. Vi började med en lätt combatuppvärmning, för att sedan slåss mot rymdskepp, knäa monster i skrevet och ducka för lågt flygande vägskyltar. Koreografin var synkad med både musiken och filmen som spelades upp, och med hjälp av instruktioner från LesMills-stjärnan Fredrik så försökte jag hänga med så gott det gick utan att vare sig knockas av animerade bilar i hög hastighet eller grannens lite okontrollerade sidekicks. Efter en kvarts slagsmål släppte vi de imaginära boxhandskarna och började med intervallträning a´la GRIT, där skärmarna fylldes med skyltar som visade vilken övning vi skulle göra, hur vi skulle utföra den och hur många repetitioner vi hade kvar, för att sedan slussa ut föremål i olika höjder och riktningar som fick oss att kasta oss ner i burpees, förflytta oss i sidled med laterala jumps eller hoppa högt i jump squat. Det gick fort, det var jobbigt som tusan och framför allt var det svårt att veta om man skulle lägga krutet på att akta sig för flygande föremål eller på tekniken – att kombinera kändes inte som en aktuell kompromiss då det krävdes en simultankapacitet och koordinationsförmåga värdig en åttarbarnsmamma under en pysselafton. 30 minuter passerade med vindens hastighet, och det var ett utmattat och svettigt gäng som lämnade plåtlådan när passet var över. 

Efter en kvarts återhämtning skulle pass nummer två starta, och den här gången vankades det dans och mys då instruktörerna Dorotka och Anna skulle leda oss igenom både BodyJam och BodyBalance. Till skillnad från BodyCombat/Grit-passet så fanns det inga flygande föremål, inga arga fiender att slåss mot och ingenting att varken hoppa över eller ducka under, utan dansen utfördes till häftig grafik och svepande mönster medan BodyBalanceövningarna gjordes framför en solnedgång över berg och forsar, för att sedan avslutas med en avslappning bland stjärnor och planeter. 

Det här med immersive fitness var verkligen en upplevelse värd att testa. Inte så mycket för att träna sig toktrött eller få de resultat man inte uppnår i en vanlig gruppträningssal – det var svårt att ta ut sig lika mycket som under en vanlig klass – utan för det roliga och annorlunda. De fyra olika koncept jag testade hade inte kunnat skilja sig mer åt i känsla om de så hade instruerats av Kristina Lugn, Sylvester Stallone, Lasse Kronér och Putin, och min solklara Immersivefavorit var BodyBalancedelen. BodyCombat kändes som ett megastort Wii, GRIT väckte tävlingsinstinkten, BodyJam förvandlade lådan till en festlig nattklubb där jag för en gångs skull vågade svänga lite på huvudet (det var ju ingen som kunde se mig)  men att träna BodyBalance framför vackra naturbilder gav mig ståpäls på både armar och ben. Det kan förstås ha att göra med instruktören Anna som har svart bälte i myshet, men det kändes som att övningarna framför den fina miljön gjorde intrycket komplett. Immersive fitness alltså. Vilken grej!

 

LM%22Bild från Les Mills Nordics facebooksida


LM1
Bild från Les Mills Nordics facebooksida

LM3Bild från www.nzte.govt.nz
 

 

 

 

Fredagshumor

Högt upp på min lista över saker jag måste testa snart ligger den hypade träningsformen CrossFit, och när vi ändå är inne på det ämnet och eftersom det är härliga fredag måste jag få dela med mig av den här underbara länken – Ett typiskt CrossFitpass. Är det så här det går till så passar det mig nog perfekt..

Skärmavbild 2014-08-22 kl. 17.14.02

Elins italienguide

Efter att ha spenderat en vecka i området Kalabrien i det stövelformade landet Italien så har jag återigen förstummats, förbluffats, förundrats och närapå förtidspensionerat mig för att kunna köpa en lägenhet i Italien och flytta dit på heltid. Det är ett land jag alltid längtar till när jag inte är där, och som jag saknar när jag åker därifrån, och som jag redan planerat att besöka igen till våren. Vad är charmen med Italien egentligen? Jo, det tänkte jag ta och berätta för er i en liten Italiensammanfattning där vi fokuserar extra mycket på de beteendemönstren och oskrivna reglerna som man sällan får möjligheten att läsa om i de vanliga reseguiderna. Så, Elins Italienguide – varsågod:

 

1. Bilkörning (eller ”bilkörning”)
I Italien kan man inte köra bil. Kan också vara så att alla i Italien har dödslängtan. Eller så har alla någonstans beyond svart bälte i att köra bil och kan därför göra det som för oss vanliga – som fortfarande kämpar med att uppgradera oss från bilkörningens division 6 – känns som ett självmordsuppdrag. För en ovan är det lätt att tro att det råder total anariki på de serpentinformade vägarna, men tydligen så lär man sig annorlunda saker i den italienska körskolan jämfört med den svenska – fraser så som ”och så måste du se till att du står helt stilla vid stoppskylten innan du kör vidare”  eller ”den här spaken använder du för att blinka höger” har nog aldrig förekommit – och trots att den italienska trafiken kan jämföras med ADHD-diagnostiserade radiobilar på kannibaldroger så verkar de ändå ha rätt bra koll. Efter att våran chaufför för en dag – en italiensk reinkarnation av Claire Wikholm med bilen som vi kom att kalla ”Dödsmaskinen” (en kantig gammal Fiat utan fungerande säkerhetsbälten i baksätet) –  förklarat att det var så varmt i bilen att hon var tvungen att ta av sig säkerhetsbältet så förstod jag att italienarna definitivt räknar med att hinna bromsa, väja och gira vid eventuella hinder eller möten (logiken med värmen och säkerhetsbältet försökte jag inte ens diskutera med henne, det bara var så). Kanske har de en reaktionsförmåga utom denna värld, kanske har de bara alldeles för stor tro på sig själva.

Nåväl, åter till några trafikregler som kan vara bra att komma ihåg om du ska köra bil i det avlånga landet: Vill du köra om? Inga problem, gör det bara – när som helst, och gärna vid möte eller precis innan ett backkrön. Finns det inga parkeringar? Nemas problemas, ställ bilen någon annanstans där den får plats (gatan, gräset, trottoaren, i körriktningen, mot körriktningen, framför en utfart – the sky is the limit!) så blir det bra. Ser du någon du känner? Kul! Då kan du ju alltid stanna bilen mitt på gatan och snacka en stund.

 

2. Språket
Känner du för att besöka Italien har du två val; antingen lär du dig italienska eller så får du leva med att aldrig kunna göra dig förstådd. Fraser som ”stick och brinn, din slemmiga jäkel” och ”en pizza, tack” kommer du långt på, men ska du göra något annat än bara äta så kan det vara en god ide att bära med sig en liten italiensk parlör i handväskan – italienarna är ungefär lika bra på engelska som jag är på mandarin. Har du däremot världsmästartitel i charader så kan du alltid testa, men med risk för eventuella missförstånd och roliga anekdoter att berätta om för barnbarnen så småningom.

 

3. Gelato!
I Italien tillverkas glass som smakar  som det varit den sista måltiden. I paradiset. I en dröm. Det vi i Sverige kallar för glass och som vanligen serveras i kulformat i en bägare framstår som ett budgetalternativ i en polsk skolmatsal jämfört med den italienska ”gelaton” som är så gräddig att jag misstänker att grädden kommer från kor av bomull, så full av smaker att tungan slår frivolter och så god att det är stört omöjligt att bara äta en. I timmen alltså. Åker du till Italien ska du definitivt passa på att njuta av gelaton (och är du, precis som jag, laktosintolerant så bör du även lära dig frasen ”ursäkta, var finns närmaste toalett” på italienska).

2014-08-09 21.42.13

4. Pengar
När du ska betala för din gelato så bör du ha kontanter med dig, för chansen att de tar kort på glasscafét är ungefär lika stor som att Edward Blom vinner Gladiatorerna i år. Behöver du ta ut pengar så bör du ha joggingskorna på, för avstånden mellan bankomaterna varierar från ”på andra sidan torget” till ”tre byar härifrån, och sen första höger”. Det man framför allt bör tänka på är att kolla huruvida restaurangen tar kort innan man beställer och äter upp sin mat, för visserligen har jag rätt dålig koll på vad man kan få för straff för en springnota i Italien, men det är himlarns dumt att chansa. Cash is king, i alla fall i de mindre städerna.

 

5. Toaringar
Jorå, det här är en viktig punkt, för är det något som Italienarna är dåliga på så är det att fälla ner toaringen. Det kan visserligen bero på att det sällan finns någon, för av någon anledning så saknar de allra flesta offentliga toaletterna den ovalformade plastringen som vi svenskar tar för givet. Kanske är toaringarna i vanliga fall tillverkade i renaste guld i Italien och därför ett hett byte för tjuvar och allehanda banditer, och helt enkelt stulna på de allra flesta toaletter, kanske har landet råkat ut för en plastätande parasit som krälar mellan restauranger, flygplatser och omklädningsrum och äter upp ringarna. Vad vet jag. Något jag däremot vet är att det kan vara bra att träna på jägarställningen i några veckor innan man drar till Italien, för ska man sitta på toaletten ett längre tag så är det nog annars bara Pernilla Wiberg som orkar huka tiden ut. Ni ser, återigen ett busbra argument till att träna!

 

6. Badbrallor
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja utan att riva upp allt för många sår, för jag försöker fortfarande sudda ut de fasansfulla bilderna från näthinnan som fastnade efter att ha vistats bland italienare på badstranden. Så här ligger det till; i Italien är tyg förmodligen en bristvara och ungefär lika dyrt som saffran – någon annan anledning kan jag inte tänka mig – och därför tillverkas alla badbyxor av spillbitar från fabriken som syr Barbiekläder. Damernas bikinibyxor är för det mesta så lågt skurna att hela bakre sparbössan exponeras (det kan ju i och för sig också vara så att italienska damer har en stjärtskåra som sträcker sig högre än normalt) och tar första bästa avfart rätt in mellan skinkorna. Resultatet blir en glufsig rumpa som smaskar i sig en bikini, och i ärlighetens namn så är det inte så smickrande för figuren.
Karlarnas badbyxor går inte heller av för hackor, för är det något de är rädda för så är det att täcka låren. Kommer ni ihåg de där pinsamma badbyxorna som killarna fick låna i receptionen på badhuset då de råkat glömma badkläder till simlektionen på gympan? Tänk dig sedan dem och låt Askungens möss gå loss med saxen så att grenen kapas, sidorna sys in och en rosett av skosnören sätts i midjan. Precis. Italienska karlar föredrar pyttesmå badbyxor a´la 70-tal, och gärna i en lite för liten storlek och något transparent tyg. Alla typer av salsiccia – stora, små, sneda, breda – kläms fram av tyget och läggs ut för allmän åskådan, och om du har tänkt att ragga i Italien behöver du knappast vara rädd för att köpa grisen i säcken. Smickrande? Nisse Ebola Jesus –  inte ens Channing Tatum hade kunnat bära dem med värdighet – men för att göra det hela fenomenet ännu värre så kompletterar gärna italienarna de små byxorna med en t-shirt och ett par vita joggingskor när de ska gå och äta på strandrestaurangen. Snälla svenska män, karlar och gossebarn – låt er inte influeras av de italienska badmodet. Inte i år, inte nästa år, never ever.


2014-08-10 22.51.35En vanlig syn på en helt vanlig båttur med helt vanliga italienare

7. Piano piano
Och nej, nu snackar vi inte om något slags våningsinstrument med svartvita tangenter utan om den italienska sinnesstämningen. Om du undrar varför bussen aldrig dyker upp, varför båten inte åkt fastän klockan har passerat avgångstid med 27 minuter eller varför det är lika lång kö till snabbköskassan som det var till premiären av Sagan om Ringen så är det för att stress är lika ovanligt i italien som surströmming och toppluvor. Man kan nästan tro att alla som arbetar är utbildade Apotekare, för vad de än gör så gör de det i någon slags sirapshastighet som för en svensk kan framstå som slow motion, men som i italien är ett vanligt arbetstempo. Man tar det helt enkelt lite piano piano, något man som turist kommer in i efter bara några dagar. Ganska skönt om jag får säga det själv, ganska jobbigt om man har ett viktigt möte att passa. Hur som helst, piano piano och fred på jorden.

 

8. Mat
Det som inte italienarna har i badbrallsmodekunskap tar de igen med råge i köket, för är det något de kan så är det att laga mat. Att vistas i Italien är ungefär som att äta julbord varje dag, för det är sällan man känner sig något annat än proppmätt. Kanske föds italienarna med en större magsäck än oss svenskar eller så har de bara jobbat på att töja ut den ända sedan de åt sin första Spaghetti Pomodoro, för när man äter middag i italien så går man all in på både kvalitet och kvantitet. Det här med förrätt, huvudrätt och efterrätt tyckte italienarna kändes lite förlegat så de poppade till sina menyer och bestämde sig för att dela upp middagen i fyra delar istället; Antipasti (förrätt)
Primi Piatti  (pasta- eller risrätt), Secondi piatti (kött, skaldjur eller fisk) med Contorni (tillbehör, men absolut ingen sås!) och slutligen såklart lite  Dolci (efterrätt). När du slickat ur de sista dropparna dolci ur dessertskålen så finns det ingen risk att du är hungrig, och med risk för att förolämpa alla pitebor så vågar jag nästan påstå att paltkoma känns som en lindrig åkomma om man jämför med känslan efter en italiensk brakmiddag. Jag är fortfarande mätt, en vecka efter hemkomsten från detta fantastiska matland, och om jag hade sysslat med kaloriräkning så hade jag definitivt fått köpa en miniräknare med större display.

2014-08-11 21.03.01

 

Så, jag hoppas att mina tips hjälper dig lite inför din italienresa. Om inte så har du i alla fall fått chansen att lära dig lite om detta fantastiska land som inte bara odlat talanger som Vivaldi och Fabio, utan också tagit fram den fantastiska rödlöksglassen, har en uppsjö av halvfärdiga byggnader (när ska det där Colosseum egentligen stå klart?) och som alltså stoltserar med världens minsta badbyxor. Win!

 

Game on!

Jag är helt övertygad om att ni som tränat regelbundet under sommaren och besökt gym och gruppträningssalar trots badväder och glasskoma har märkt det – semesterperioden är helt klart över och alla som haft fullt upp med att nöta badbrallorna istället för att träna har äntligen hittat tillbaka. Eventuella träningsuppehåll ska kompenseras med ett saftigt överbokat träningsschema, en fisig promenad i veckan ska övergå till sjutton styrkepass och lite världsrekord och den krämiga potatissalladen ska bytas mot den kolhydratssnåla grönsalladen. På gymmen där jag jobbar har det gått från 0 till 100, och från att ha kunnat välja och vraka mellan maskiner, vikter och pass så börjar jag undra om det inte vore idé att införa kölappssystem för att undvika eventuella dispyter som kan uppstå nu när gymytorna känns som rena rama myrstacken.  

I kväll var min BodyPump mer än knökfull, alla härliga pumpare som jag saknat under sommaren var tillbaka och en hel hög nya stjärnor dök upp och förgyllde min måndagskväll. Förhoppningsvis hade de lika roligt som jag, skapade lika stora jordbävningar i tightsen och fick lika mycket mjölksyra i discopuffarna (och förhoppningsvis även mindre svett i örat – det skvalpade som i vågbadet på Skara Sommarland), för när jag gick hem efter BodyPumppasset så var det med stapplande steg, sladdriga armar och ett stort leende på läpparna. Visst är det kul att instruera även halvfulla klasser, men det är ändå något visst med en knökfull måndagspump!

2014-08-09 20.56.36Givetvis har jag tränat stenhårt och bara ätit nyttigheter under hela semestern.
Som den här kalorisnåla middagen till exempel. En pizza med grädde. Inga konstigheter.

Les Mills SuperStar

Jag vill börja med att utfärda en varning för följande inlägg då det kan innehålla termer, känslor eller ord som för oss träningsgalningar är vardag medan de för en oinvigd kan framstå som ren gallimattias. Uppstår det en situation då du tänker ”undra vad det här betyder” – byt ut ordet mot ”skitbra grej” och allt blir kalas och fullt förståeligt! 

Ni vet den där känslan när man vaknar och känner att man har en dag med så många roliga aktiviteter att det är helt omöjligt att somna om för man blir så uppspelt av bara tanken? Ungefär samma känsla som när man är en sissådär 5 år och vet att det är julafton, att tomten kommer med paket och att man ska få äta så Alladinpraliner att man kommer prutta trillingnötter i en vecka? Precis en sådan dag hade jag igår, och givetvis var det träningsrelaterade aktiviteter som triggade igång mitt adrenalin och fick mig att sträcka mig efter en obefintlig vattenflaska på ren reflex. På schemat igår stod både Les Mills SuperStar och Les Mills Immersive Fitness, och eftersom båda aktiviteterna förtjänar en längre utläggning så får jag nog dela upp dagen i två inlägg och börja med att fokusera på den förstnämnda aktiviteten.

LM1

15:30 hade jag dagens första viktiga hålltid då jag hade fått äran att vara en av dem som fick presentera en låt på LesMills Superstar – en tävling där en jury med svart bälte i instruktörsgrenen ska hitta någon med så mycket krut och kompetens i tightsen att han/hon är värd att få instruera på SuperSaturday och få ett års sponsring av självaste Reebok. I min startgrupp var vi nio personer – åtta BodyPump:are och en BodyStep:are – och alla fick i turordning instruera sin favoritlåt inför juryn, ett filmteam och de deltagare som tagit sig till Nordic Wellnes Östermalm för att beskåda spektaklet.  

Trots att jag var så nervös att jag hann pinka nio gånger timmen innan showtime samt nästan ge upp försöket med att fästa min nummerlapp på linnet (en jordbävning som mätte någonstans på 8,2 på Richterskalan pågick för fullt i mina händer) så lyckades jag instruera låt 8 från release 81- Blood is pumping – från början till slut utan att vare sig svimma, utan att drabbas av plötslig tourettes och råka skrika könsord i mikrofonen och utan att snubbla över vare sig låda eller stång och slå ut alla tänder mitt framför kameramannen. Bara det tyckte jag var en seger i sig, men jag tror att jag har hejarklacken bestående av både vänner och deltagare från mina pass på SATS att tacka för att det gick vägen. Jag överlevde, jag stod inte för några mer pinsamheter än vanligt, och framför allt knep jag en guldbiljett och en plats till slutaudition om två veckor. Inte illa pinkat av en trähäst, om jag får säga det själv. 

2014-08-16 16.32.35In action

2014-08-16 16.40.29Finaste tröjan – Om Patrik själv får välja.


2014-08-16 16.40.49The shit, när det kommer till hejarklackar!

2014-08-16 17.19.08Diggiloo diggiley – en gyllene biljett!

Den 30:e augusti ska jag alltså upp på scenen igen, men den gången ska jag presentera en låt som juryn har valt ut och dessutom göra det på engelska (de hade lika gärna kunnat be mig presentera den på mandarin – det hade känts lika illa). Jag kommer förmodligen att vara lika nervös, lika darrig, lika pinknödig och lika förvirrad som igår, men jag kommer i vilket fall känna mig nöjd, glad och tacksam över att ha världens roligaste jobb. 

2014-08-16 19.51.34

Tillbaka till vardagen (eller ”vart tog formen vägen”)

Det här med att åka upp som en sol och ner som en pannkaka med alldeles för lös smet har aldrig känts mer aktuellt, för jag har inte bara hunnit vara hemma i tre dagar utan också hunnit med att instruera, jobba och återgå till den grå vardagens tråksysslor i tre dagar. Ungefär två timmar efter det att mitt plan från min semesterresa till Italien landade på Arlanda hade jag snört på mig Nikeskorna och stod redo för att instruera ett dubbelpass på SATS och officiellt kicka igång höstterminen, och i det känns lite som att tempot har varit detsamma sen dess (vi snackar alltså dopad gepard med spiskor). 

Det här med att komma tillbaka till vardagen efter en längre semester är inte så plättlätt som våra chefer vill få oss att tro, och visserligen känns det som en tiokampsgren att bara stiga ur sängen på morgonen när klockan ringer men det allra jobbigaste måste väl ändå vara att komma igång med träningen. Och nu menar jag givetvis inte att jag har lagt av med träningen på semestern, tvärtom, men däremot har jag inte tränat lika hårt, lika ofta och framför allt inte samma saker som jag är van vid, och därför känns det lite som att börja om från början igen. Eftersom jag har varit på resande fot nästan hela min lediga tid så har jag fått anpassa den fysiska aktiviteten till vad som finns att tillgå, vad som funkar att träna i bastuvärme och vad som kan utföras utan träningslokal, och det har för det mesta inneburit löpning eller promenader. Att jag dessutom spenderade föregående vecka i ett land där jag inte kunde undgå att äta pizza, glass och diverse ostar varje dag (jag har hört att de bötfäller turister som inte gör det), på ett ställe där det inte gick att varken springa eller lyfta skrot, och dessutom spenderade större delen av dagarna i horisontalläge med en bok framför näsan gjorde väl inte direkt underverk för formen som i dagsläget känns ungefär tre ljusår från hur den var innan semestern. Jag tänker dock inte ångra någonting – min semester får 11 burpees av 10 möjliga – och ibland är det värt att känna sig lite svag bara för att få ta det piano piano (läs: träna, fast inte lika intensivt som vanligt) några veckor. Huvudsaken att man rör sig, att kroppen mår bra och att man har kul!

ImageI kategorin ”man tager vad man haver” presenteras Bakgårdstabata, löpning, powerwalks bland tallar, powerwalks bland bergen, och lite tennis. Vad mer kan man begära?

FUCK Cancer – igår, idag, imorgon.

Jag har i ärlighetens namn träffat på ganska många skitstövlar i mitt liv, men det finns ett praktarsel som utmärker sig lite mer än de andra. Ett gruvtroll som inte ens kan mätas med de andra skitstövlarna om man så skulle klumpa ihop dem och multiplicera med en miljon. Ett ökenpucko som inte bara lämnade mig med brustet hjärta och i tårar i en vecka och som kunde glömmas med hjälp av chokladfrosseri och tjejfilmer på VHS, utan en jävel som bokstavligen tog mitt liv i ett år och som får mig att gråta än idag. Jag valde inte att träffa den där nedrans Cancern, men jag valde att kämpa mot den.

Idag har jag varit på en av mina 938522 regelbundna kontroller som jag gör för att kolla att min kropp fungerar som den ska och att canceruslingen håller sig borta. Med jämna mellanrum gör jag ultraljud av mitt hjärta – även om inte tumören satt direkt på hjärtat kan det påverkas av cellgifterna och strålbehandlingen – och idag var det just en sådan kontroll. Hjärtat slog som det skulle och jag kunde andas ut. För idag.

Jag är en av de som har haft tur. Jag har överlevt. Min tumör är borta, men tankarna kommer för alltid att finnas kvar. FUCK Cancer, och må åbäket brinna i helvetet.

FuckCancerNever give up, mitt kära hjärta. Ge aldrig upp, ni som kämpar mot skiten idag.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare